Artikel från Kretslopp nr 1 98

Dario Fo och byn Caldé

Dario Fo kom som en stormvind till Stockholm i december för att hämta sitt Nobelpris. Han charmade alla och många är vi som kommer att ha besöket i vårt minne som en inspirationskälla i vårt fortsatta arbete. Jag kan inte undanhålla följande avsnitt ur Dario Fos Nobelföreläsning för Kretslopps läsare. En till synes oskyldig liten saga blir en så effektiv satir över vår samtid med Dario Fos penna.

En stor inspirationskälla för Dario Fo var de norditalienska glasblåsarna vid sjön Lago Maggiore. De berättade många tragedier och allegorier i pauserna i sitt arbete. Dario Fo lyssnade andäktigt som ung och återberättade allegorin vid sin Nobelföreläsning i Stockholm.

"Låt oss berätta allegorin om byn Caldé hög uppe på berget vid stranden av Lago Maggiore. Byn låg högt uppe på berget. Det gick en lång smal slingrande stig och trappa upp till byn. Folket var välmående. De bodde i sina hus tillsammans med sina hästar, grisar, får och andra husdjur. Alla mådde gott i den friska bergsluften.

Men så började byn sjunka ner mot sjön. Den sjönk långsamt mot stranden. Invånarna i byn lät sig inte bekomma. De märket inget.

- Det är inget att oroa sig för, sade byborna. Det är helt normalt.

Caldé fortsatte att sjunka närmare stranden. Invånarna i andra byar försökte varna:
- Ser ni inte att ni håller på att sjunka i havet? ropade de. Men Caldéborna fortsatte med sitt arbete. De brydde sig inte.

- Det är inget att oroa sig för det är helt normalt.
En dag kom ett häftigt åskväder in över sjön. Hela byn Caldé gled ner över stranden och ned i sjön, med sina invånare, hästar, grisar, får och husdjur. Längst ner på botten blev byn Caldé liggande, alldeles där berget störtar rakt ned i sjön. Sjön är tre hundra meter djup just där.

När det kommer ett åskväder in över sjön kan de starkaste blixtarna lysa upp så starkt att det går att se Caldé där på sjöns botten. Det går att se hästskjutsar och grisar som bökar omkring.

Det går att se folk på gatan. Fiskar simmar förbi framför människorna, en del precis framför ögonen på dem. Någon fisk kan till och med simma in i örat på en man på gatan. Men byborna låter sig inte bekomma.

- Det är inget att oroa sig för, säger de till varandra. Kanske är det lite fuktigare än i går, men det är helt normalt."

Berättade Dario Fo vid Nobelföreläsningen "Mot Frispråkiga Gyklare" den 7 december 1997.