Energibidrag, elproduktion, växthuseffekten

Den 20 april frystes behandlingen av alla ansökningar om statsbidrag till investeringar för att minska elanvändningen till uppvärmning. Detta gäller ”tills vidare” enligt förordningen. Formuleringen ”tills vidare” är förödande. Att antyda att det möjligen kommer ett bidrag litet senare, om än i annan form, gör att ingen konverterar till biobränsle under tiden man utformar detaljerna i den nya bestämmelsen. Det är således mycket bättre att definitivt avskaffa ett bidrag. Då faller visserligen de som inte har råd till investeringen bort. Men med dagens ränteläge är den skadan begränsad. Skälet till frysningen uppges inom regeringskansliet vara att åtgärderna för att minska elanvändningen och öka produktionen från förnybara energikällor inte är kostnadseffektiva.
Hur skulle man då ha gjort? Jo, givetvis skulle de nya direktiven varit utarbetade innan man skrotade de gamla eller så skulle man meddelat att några nya bidrag inte är att vänta. Förslag till ny utformning av reglerna för fortsatt bidrag kommer enligt regeringskansliet inte att offentliggöras förrän i samband med budgetpropositionen i september. Vad detta innebär för tillverkarna av förbrännings- och hanteringsutrustning är ju inte särskilt svårt att förstå. Inte heller kommer de som väntar på genombrottet för småskalig pelletseldning i småhus, som i dag har direktverkande el, att jub-la. Det är således viktigt att vi alla hjälps åt att få beslutsfattarna till en snabb insikt.
Vi hör och läser i media att det är för dyrt att bygga biobränsleeldade elproduktionsanläggningar när man jämför med dagens låga elpriser. Detta är visserligen sant åtminstone på kort sikt, men samma förhållande gäller all ny elproduktion. Sydkrafts vice VD Leif Josefsson säger till exempel att det inte går att bygga nya kraftverk förrän om 10 år, då elpriset stigit till cirka 20 öre/kWh. Inte ens gaskombikraftverk är lönsamma. Nya kärnkraftverk har inte någon framtid alls enligt Leif Josefsson. Det är ju svårt redan att med den gamla kärnkraftens rörliga kostnader matcha dagens elpris.
Det låter nästan ibland som om vi är missnöjda med att vi har en extremt god tillgång på billig el. Den svenska basindustrin, som både genererar arbetstillfällen och exportintäkter mår ju bara bättre av billiga råvaror till vilka vi måste räkna elen. Det är bara att tacka och ta emot så länge det varar. Att Svebio i nästa andetag föreslår ett energiskattesystem som medför en, om än liten, koldioxidskatt på fossilbaserad elproduktion har egentligen inte med denna fråga att göra. Det är en nödvändig åtgärd för att vi ska uppnå en hållbar energiförsörjning. Skattesystemet förklarade vi i föregående nummer på den här platsen, så jag går inte närmare in på det nu.
Om vi nu återgår till ovanstående konstaterande att det är dyrt att bygga nya kraftverk när man kan köpa elen så billigt så kunde man sluta där. Men mediadebatten är vinklad så att allmänheten ska tro att det bara är biobränslebaserade kraftverk som är för dyra att bygga. Beror detta på illvilja eller okunskap? Det är inte så lätt att veta, men inte kan väl någon tycka att det är fel att komma bort från fossilbränslena och därmed undvika de negativa konsekvenser som en ökad växthusgaskoncentration skulle kunna medföra.
Det är lätt att hänge sig åt konspirationsteori. Det ska vi dock inte göra. Men så läser vi första sidan på Svenska Dagbladet i dag (18/5). ”Skog kan öka växthuseffekt”, står det. ”Skogen kan vara en miljöbov”, står det. ”Men fem års forskning i en vanlig skog vid Norunda utanför Uppsala visar att skogen där är en utsläppskälla”, står det. Inuti tidningen fortsätter man med att ”Skog kan släppa ifrån sig koldioxid och öka växthuseffekten, tvärtemot den gängse uppfattningen.”
Detta kanske skulle kunna vändas till att gynna biobränsleeldning, nämligen genom att elda upp skogen och undvika omplantering, stoppar man fortsatta koldioxidutsläpp. Men alltihop är naturligtvis rena nippran. Och skogen är så intimt förknippad med biobränsle att om skogen är en miljöbov s1år det inte bara på svenskt skogsbruk utan också på biobränslet. Förmodligen är förklaringen så enkel som att skogen växer på organogen mark som dikats ut och markens (inte trädens) kol omvandlas till koldioxid i stället för metan som avges vid en anaerob nedbrytning på vattensjuk mark. Om det är så, ska vi vara tacksamma mot skogsbruket, eftersom varje kolatom som omvandlas till metan är 25 gångar så farlig ur växthusgassynpunkt som koldioxid.
Förstasidans största rubrik skulle då bara vara en anka. Det må väl kunna ursäktas, men varför drabbas återigen biobränslet? Är vi möjligen överkänsliga? Kanske det.

Med konspiratoriska Svebiohälsningar
Kent Nyström