Lyft fram torven igen. Granska torvbruket!

Användningen av biobränslen har ökat med 3,7 TWh per år sedan 1990.
Av denna ökning har bara en mindre del kommit torven till del.

Varför är det så?
- Priset är konkurrenskraftigt. Förbränningstekniskt sett är torv ett välkänt och ypperligt bränsle, både ensamt och i blandning med trä. Praktikens folk är ganska samstämmiga om detta.
Torven en misshandlad porential
Torv finns normalt tillgängligt över hela landet. Branschen satsar på tillväxt, men efterfrågen ökar endast sakta. Varför?
Några orsaker kan man se:
- Kunderna, det vill säga energiverken, ser en viss risk för en kommande koldioxidskatt som skulle kunna slå ut torven. Därför vill man hålla torvandelen av bränslet begränsad.
- Högljudda lokala grupper har intagit negativa attityder till torvbränslet.
Osakliga signaler går ut
- Beslutsfattande myndigheter på skilda nivåer är osäkra på torvens egenskaper.
Osäkerhet skapar förståeligt nog försiktighet. I namn av försiktighet övervärderas vissa miljöargument och förtränges andra goda argument.
Uppfattningarna har växlat
Låt oss se hur synen på de olika biobränslena har varierat sedan energifrågorna fått allt större uppmärksamhet de senaste årtiondena.
Kärnkraftsdiskussionen nådde full kraft under 1970-talet. Samtidigt stod det klart att man borde minska behovet av olja och kol. Som en naturlig följd uppmärksammades biobränslena, i första hand trädbränslen och torv.
Trä och torv hölls lika goda och stöd gavs till forskning och utveckling. En marknad började växa och “förnybarhet”, “hållbarhet“ och “växthuseffekt” blev honnörsord.
Torvbruket, ­ uppmuntrat av statsmakten, ­ var spektakulärt. TV och press fann en bildmässig verksamhet med stora ytor, breda perspektiv och kraftfulla maskiner. Uppmärksamheten på den tiden var i häftigaste laget.
Det är kanske inte att undra på att naturvänner och ett antal naturvetenskapare blev oroade. Här tycktes ett stort hot mot torvmarkerna segla upp. Att torven tilldelades en blygsam roll om 6 alternativt 11 TWh av totalt 429 TWh i totala energibalansen observerades inte.
Inte heller att bara 30 000 hektar av landets 10 milj hektar torvtäckt mark skulle tas i anspråk som mest.
I stället började ett alarmerande budskap att föras ut av vissa grupper av motståndare, några i god tro och av god vilja, några reflexmässiga nejsägare. Budskapet gick ut på att torvbruket innebär skövling av tillgångarna, utrotning av arter och biotoper, damm och rök och påspädning av växthuseffekten.
Budskap som inte motsvaras av de verkliga förhållandena.
Vad är sanning?
Låt oss nedan granska några frågeställningar och svaren på dessa.

1. Gör vi slut på torven?
- Torven i Sverige växer till med 20­25 milj kubikmeter per år. Uttaget är årligen 4­5 milj kubikmeter, det vill säga en fjärdedel av tillväxten.
På det sätt som den växande resursen torv nyttjas i Sverige så är den förnybar och uthållig. Den är en så kallad fondresurs och vi skördar endast en del av räntan.
Vi kan betrakta en torvtäkt om 100 hektar. Vid frästorvproduktion kan man en solig sommar räkna med att skörda 0,1 m av mäktigheten. Det ger oss 100 000 kubikmeter.
Samma volym nyskapas årligen på 20 000 hektar av omkringliggande myrar. Allt beräknat med en grov men godtagbar scablon där vi tänker oss en mäktighetstillväxt om 0,5 mm, vilket är en väl grundad beräkning av ett genomsnitt för Sverige.
Landets aktiva täktareal motsvarar 120 st 100-hektarstäkter. En yta om 120 ggr 20 000 hektar, det vill säga 2,4 milj hektar krävs då för att ge en tillväxt motsvarande vårt årliga uttag.
Håll då i minnet att Sveriges torvtäckta yta är 10 milj hektar. Torvresursen skövlas sannerligen inte.
2. Hur går det med växter och djur?
- Den förra frågan handlade om volymer. Livsbetingelserna för växter och djur och det ekologiska samspelet hänger emellertid samman med den yta som torvbruket tar i anspråk.
Den aktiva arealen av torvtäkter är cirka 12 000 hektar, odlingstorvtäkterna inräknade.
Torvbruket tar således i anspråk drygt 0,1 procent av den torvtäckta marken.
Även om energitorvbruket skulle expandera till den nivå som Bioenergiföreningen anger som möjlig, det vill säga 12 TWh, skulle arealbehovet begränsa sig till mindre än 0,5 procent. Inte heller om man urskiljer ett stort antal myrtyper behöver man riskera att någon av dem är utsatt för ett arealmässigt hot från torvbrukets sida. Varje tillstånd till torvtäkt föregås av en rigorös prövning av tillåtligheten, både när det gäller energitorv och odlingstorv.
Vidare är det troligt, om än inte bevisat, att det i stora delar av landet ganska nyligen införda markavvattningsförbudet leder till en torvbildning på så stora arealer att den torvtäckta ytan kommer att öka och inte minska, ­ trots ett måttligt expanderande torvbruk.
Hursomhelst, i diskussionen om torven och naturmiljön bör vi, med bibehållen klarsyn betrakta proportionerna, 1­3 promille av myrytan.
Och ändå, ­ varje promille av myrmarken vore för mycket om vi därigenom skulle beröva till exempel myrsnäppan sin häckningsmiljö för ett antal årtionden eller föröda den sista förekomsten av knottblomstret i en region. Men så går det inte till. Varken myndigheter eller torvindustri vill vara med om något sådant. Tillstånd till torvtäkt inom unika myrtyper beviljas inte, och söks för övrigt knappast heller. Torvmarkerna och andra våtmarker är de mest skyddade markslagen i landet.
Däremot finns det, ­ vilket inte är tillräckligt uppmärksammat ­, goda möjligheter till att berika ett ensidigt myrlandskap efter avslutad torvtäkt. Från starten av torvmarkernas bildande, genom perioder av skiftande klimat och varierande artrikedom, har svenska torvmarker i många områden stabiliserats till ganska artfattiga och enahanda biotoper. Efter avslutad täkt erbjuds möjligheter att med tämligen enkla åtgärder efterbehandla marken till nya vitala våtmarker, där större biologisk rikedom utvecklas som ett ofta välkommet inslag i landskapet.
En föryngring och vitalisering inträder. Kolbindningen accelererar.
Utländsk forskning och svenska försök påvisar möjligheterna härvidlag.
Ny jordbruksmark eller beskogning är andra möjligheter som erbjuds efter torvtäkt. Möjligheter som möter andra krav.
3. Hur påverkar torvbruket växthuseffekten?
De nyaste svenska rönen (“Torvbränslet och växthuseffekten”, Åstrand/Ericsson/Nyström, Vattenfall, gröna serien 1997/8) (ÅEN) uttalar om växthusgas-påverkan över en hundraårsperiod:
..."Det finns i själva verket ingen verklig skillnad mellan avverkningsrester och torv, medan skillnaden mellan dessa båda och fosila bränslen är påtaglig."
Mot bakgrund av den långsamma tillväxten av ny torv hävdades från olika håll (bland annat “Impact on the greeenhouse effect of peat mining and combustion”, Rodhe Svensson, SNV 4369) under 1980- och -90 talen att torv inte i likhet med trädbränslen vid sin återväxt kunde anses binda koldioxid i sådan takt och omfattning att den är att anse som neutral från växthusgassynpunkt.
ÅEN-rapporten utgår från nyare och mera omfattande data, bland annat för metanutläpp från myrar i naturtillstånd. Det centrala i båda studierna är att å ena sidan avgår, ­ som vid all annan förbränning, ­ koldioxid. Å andra sidan avbryts ett naturligt men starkt växthusgaspåverkande flöde av metan när en myr dikas för torvtäkt.
Vidare ingår i scenariot ett anläggande av skog när täkten avslutats.
Enligt resultaten i ÅEN-rapporten har den avbrutna metanavgången samt bindningen av koldioxid vid skogens tillväxt efter knappt hundra år kompenserat för koldioxidutsläppet vid förbränningen. Detta leder till att torv skall ses som växthusgasneutralt. Torv är ett biobränsle, vilket också anges i det förslag till svensk standard som ligger på bordet.
I det så kallade Kyotoprotokollet bekräftas att metanet är en växthusgas. Vidare klargörs att av människan från och med 1990 åstadkommen skog innebärande ändrad markanvändning skall krediteras vid rapportering till EU och enligt Klimatkonventionen. EU-kommissionen har helt nyligen uttalat att man starkt stöder torv som ett bränsle.
Detta gör man baserat på uppfattningen att torv kan klassas som “icke fossil” och icke “biomassa”. De socio-ekonomiska bedömningarna tar över. De nordiska EU-länderna behöver torv i en kompletterande nisch i energiförsörjningen.
Undanröj tveksamheten
Det är beklagligt med den tveksamhet råder vid svenska myndigheters hantering av torvfrågorna.
Torven är en pusselbit som verkligen bör tas tillvara när det gäller att, ­ hand i hand med trädbränslet, ­ på kort tid visa att vi kan klara oss med ett minimum av importerad kolel och utan ytterligare fossilgasledningar genom landet.
Om man nu till äventyrs anser att torvens roll i växthusgasfrågan ännu inte är tillräckligt klarlagd så kan man låta andra motiv avgöra. Torven ger värdefulla arbetstillfällen i glesbygd. Den kan reducera ett miljöbelastande transportarbete. Torv och trä tillsammans ökar tillförselsäkerheten. Torv och trä tillsammans kan förbättra förbränningstekniken. Torvbränslet är inhemskt och det är välkänt. Torven är förnybar och hållbar.
Inom torvbranschen finns en övertygelse om att ökad information och en smula eftertanke kommer att undanröja hindren för att nå de 12 TWh torvenergi som innefattas i Bioenergiföreningens målsättning för år 2020. Torvbranschen står beredd att fullfölja de löften den gav redan på 1980-talet, ­ att bistå vid en genomgripande omställning av energisystemet.
Av Reidar Pettersson