Torv i Sverige - starten

Olle Uddgren, ingen som har kommit i kontakt med torvutvecklingen från 40-talet och framåt, kan ha undgått Olle Uddgren. På uppdrag av Per Albin Hanssons regering utvecklade Olle Uddgren AB Svensk Torvförädling.
Det blev torven som fångade honom. Söderkisen tog sig an uppgiften och flyttade till Skåne. Under hela sitt yrkesverksamma liv har han metodiskt och kreativt, som den civilingenjör han är (K 38), utvecklat och förfinat teknologin.
Lennart Ljungblom följde med Olle då han för första gången sedan sin pensionering besökte sina gamla företag och träffade sina efterträdare. Här får vi höra Olle Uddgrens berättelse om hur det hela började:

1. AB Svensk Torvförädling

Det statsägda torvbolaget AB Svensk Torvförädling bildades dagen före julafton år 1939 med uppgift att bygga en torvbrikettfabrik vid lämplig torvmosse.
Ingenjörsvetenskapsakademien IVA hade under åren 1937 och 1938 haft i uppdrag att utreda de tekniska förutsättningarna för en dylik torvindustri. De lade nu fram förslag om tio alternativa orter med mossar i landet, vilka kunde anses lämpliga för detta ändamål. Dessa förslag underställdes den dåvarande Handelsministern Per Edvin Sköld. Sköld sade: "Jag ser att ni har med Store Mosse i Sösdala bland Edra olika förslag till placering av denna torvindustri. Den mossen känner jag väl till. Den tar vi".
Sköld hade själv en gård i närheten av Sösdala, som låg i dåvarande Kristianstads län. Mossen hade en areal på cirka 500 hektar. Den var en så kallad högmosse.

Brikettfabriken
Brikettfabriken byggdes under år 1940. Produktionen av råvaran till fabriken, den så kallade frästorven, planerades på mossen enligt två system, dels Peco-metoden och dels Kaas-metoden.
Av dessa artskilda metoder var Peco-metoden den tekniskt mest utvecklade. Den härrörde från ett engelskt företag med säte i London. Bland intressenterna för detta internationella företag fanns även den svenske ministern i London Winter samt familjen Lagercrantz.
Det tekniska utvecklingsarbetet på mossmaskinerna hade inom företaget genomförts av två norska ingenjörer Gram och Hartmann. Så var även fallet med brikettfabrikens mycket centrala torksystem, kallat Peco-torken.
Den svenska fabrikens Pecotork levererades av Svenska Fläktfabriken, Stockholm, som hade stor erfarenhet inom det industriella torkningsområdet i allmänhet.
Brikettfabriken byggdes för en produktionskapacitet av 50 000 ton briketter, varumärke Kronbriketter, per år.

Producerade i 24 år
Brikettproduktionen i Sösdala pågick från 1941 till omkring 1965. Under den tiden utvecklades kapaciteten successivt upp till 75 000 ton per år.
I början av 1960-talet kom de första leveranserna av eldningsolja in till Sverige. Successivt ställdes bränsleförsörjningen i landet om till olja och slutligen försvann behovet av fasta bränslen helt, så även av torvbriketter. Tillverkningen av torvbriketter i Sösdalafabriken stoppades därför helt omkring år 1965.

Odlingstorv nu i 35 år
Verksamheten på mossarna, som nu hade blivit fler med Rönneholmsmossen straxt söder om Höör och Vissmossen öster om Hörby fortsatte emellertid oavbrutet. Även dessa mossar hade en areal av vardera cirka 500 ha. Produktionen vid fabriken i Sösdala lades nu utan avbrott om till torvprodukter, varumärke Kronmull, som användes vid odling yrkesmässigt i framför allt växthus av grönsaker och blommor.
Denna verksamhet pågår alltjämt. Totalt har Sösdalafabriken nu oavbrutet varit igång 59 år från 1940 till 1998. Numera ingår även Åbomossen, på cirka 250 hektar, i Hästveda i företaget
Sösdalaföretaget ägs numera av ett konsortium av Svalövs och Weibulls Växtförädlingsföretag.

2. Torvpolitiken under krigs- och efterkrigsåren

Under dessa krisår bedrevs tillverkning av torvbränsle huvudsakligen som så kallad Bränntorv.
Den skars till en början upp för hand och kupades och samlades för torkning ävenledes för hand. Allteftersom mekaniserades dock produktionen med grävmaskiner av olika slag.
Dessutom utvecklades transportanordningar och hanteringsutrustning för torkningsprocessen på fältet liksom för bärgning och utlastning av den färdiga produkten, nu kallad Maskintorv.
De flesta produktionsanläggningarna hade en begränsad kapacitet, men några företag fanns som kunde kallas industrier. Totalt fanns upp till 800 torvproducenter i vårt land med en sammanlagd uppskattad torvproduktion på cirka 500 000 ton maskintorv.
Denna verksamhet administrerades av Statens Bränslekommission, som också hade till uppgift att stödja företagarna med lån och råd i tekniska och ekonomiska frågor.
Utvecklingen av såväl Bränntorv och Maskintorv som Frästorv och Torvbriketter finns beskriven i boken Sveriges bränntorv-industri 1940­1946 av Civilingenjören Nils Lundgren och utgiven och distribuerad av Aktiebolaget Svensk Torvförädling (STF) år 1947.

3. Torvforskningen

I början av år 1948 beslöt STF att inrätta en Forskningsavdelning inom företaget. Avsikten var att i första hand inrätta forskningsarbetet på det globala problemet att avvattna torven artificiellt, det vill säga utan att utnyttja solenergin.
Verksamheten förlades till en början till IVA:s Försöksstation vid Drottning Kristinas väg intill Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Personalen där utgjordes av ett tiotal välutbildade forskare under ledning av Civilingenjören Arne Westlin, som även var initiativtagare till detta projekt.
Efter tre års förberedande översiktlig verksamhet med studier av tillgänglig litteratur på området och undersökning av tidigare utförda avvattningsförsök, beslöt STF att förflytta forskningsarbetet till LUND, där man hade närhet till Lunds Universitet, vilket ansågs fördelaktigt.
I Lund lät bolaget uppföra ett eget Forskningslaboratorium. Dessutom fick forskarna nära till Brikettfabriken i Sösdala.
Här inrättades en Pilot Plant, i vilken forskningsresultatet, från Stockholm och Lund kunde utprovas industriellt i skala 1:10 av en fullstor Avvattningsfabrik.
Denna avvattningsforskning pågick under åren 1951­1964 med en personalstyrka i Lund och Sösdala på som högst sammanlagt 25 personer. Under den tiden leddes forskningsverksamheten av dels tekn. lic Per Bering och dels Civilingenjör Sven-Erik Hägglund.

Världsrekord 1
I Sösdala byggdes en komplett liten industrianläggning i skala 1:10, uppförd helt i syrafast stål av högsta kvalitet, med helautomatisk drift från råtorv med 90­95 procent vattenhalt till presskakor av torv med en medelvattenhalt av 50 procent.
Den lägsta vattenhalten var endast 46 procent, vilket torde vara ett världsrekord efter enbart pressning av torvmaterialet! Vi kallade detta Våtkolning av torv.
I avsikt att undersöka hur en ytterligare förädling av pressmaterialet skulle kunna ske, kördes ett större antal ton av presskakor fram i den lilla försöksfabriken, Detta parti avvattnad torv med 50 procent vattenhalt fördes sedan in i den fullstora brikettfabriken utan inblandning av något annat torvmaterial. Detta blev ett prov i full industriell skala.

Världsrekord 2
Utfallet blev mycket gott med förstklassiga så kallade Salongsbriketter med 10 procent vattenhalt, 175 x 65 x 50 mm stora. Dessa briketter hade ett värmevärde av 5 000 kcal per kg. Vanliga briketter på frästorvbasis har ett värmevärde av 4 000 kcal per kg. Skillnaden i värmevärde beror på att koldioxid avspjälkats från torvmaterialet under våtkolningsprocessen.
Detta högre värmevärde är också ett världsrekord!

Projektering
Vi ansåg oss ha löst problemet att avvattna torv artificiellt. Det gällde nu att gå vidare och utveckla Våtkolningsmetoden till full industriell skala. En total projektering av en Våtkolningsfabrik genomfördes därför under ett par års tid med komplett beräkning och konstruktion av apparatteknisk utrustning och med fullständiga investeringskalkyler och räntabilitetsberäkningar.
För detta ändamål samarbetade vi med en rad tyska och svenska firmor i kemisk teknologi. Projektarbetet baserades på
en produktionskapacitet på 125 000 ton pressgods per år med 45 procent vattenhalt eller 55 procent torrhalt samt efterföljande tillverkning av 60 000 ton torvbriketter med 10 procent vattenhalt eller 90 procent torrhalt.
Kapitalbehovet för en dylik kombinerad våtkolningsanläggning och brikettfabrik beräknades uppgå till 30 000 000 kronor. Eget kraftverk ingår icke i denna kalkyl.
En utförlig redovisning av hela detta omfattande forskningsarbete har lämnats av den sista forskningschefen, Civilingenjör Sven-Erik Hägglund i hans rapport Våtkolning av torv, AB Svensk Torvförädling 1960. STF lade ner sin torvforskning i Lund och Sösdala år 1964.

4.Sveriges framtida energiförsörjning

Jag har alltsedan 1951, då den första energiutredningen, kallad "I atomåldern", under ledning av regeringsrådet Henning Fransen, tillsattes, deltagit i diskussionen av energifrågorna i samtliga utredningar av liknande karaktär som rör hela Sveriges energibalans.
De har varit många till antalet dessa utredningar. Det gemensamma resultatet av detta omfattande arbete är att det aldrig föranlett någon åtgärd från regeringens sida, oavsett vilken regering som suttit vid makten, att rationellt utnyttja våra egna inhemska energitillgångar.
I stället beslöt regeringen på sin tid att genomföra en kraftig utbyggnad av den då så lovande kärnkraften, en i och för sig mycket högt utvecklad teknologi.
Allt fungerade väl i vår kraftindustri tills vissa händelser i väst och öst påvisade att risker fanns även med denna verksamhet.
Då kom debatten igång och man fann det lämpligt att på sikt avveckla kärnkraften. Den svarar emellertid idag för en stor del av Sveriges energibehov, särskilt elkraft till storindustrin. Vilka tillgångar har vi då i vårt land till att ersatta den kärnkraft som avvecklas.

Tre inhemska energislag
Vi har i Sverige endast tillgång till tre stora inhemska energikällor:
A) Vattenkraft (elenergi);
B) Skog (vedbränsle); och
C)Torvmossar(torvbränsle).
Jag nämner icke vindkraft, solenergi eller bränsleceller(kemi). De kan också komma till användning om det lönar sig. Men vi talar ju idag huvudsakligen om bioenergi (ved och torv och möjligen vissa produkter inom jordbruket).

A) Vattenkraft
Om vi skall åstadkomma tillräckligt mycket inhemskt energi för att ersätta kärnkraften, bör vi enligt min mening utnyttja de vattenkraftresurser som ännu icke blivit utbyggda men som finns tillgängliga i naturen.
Dessa älvar finns i norra Norrbotten. Visserligen har Riksdagen stiftat en lag som förbjuder utbyggnad av samma älvar, fyra till antalet. När vi i utredningssammanhang på sin tid talade om att ersätta kärnkraften med annan elenergi, nämndes det sammanlagda energibelopp som kärnkraften svarade för till 58 terawattimmmar (TWh.)
De fyra älvarna i norr sades representera ungefär samma energimängd 58 TWh vid en utbyggnad. I den svåra situation som vi nu säges befinna oss i bör vi alltså, enligt min mening, ändra lagen så att dessa älvar blir tillgängliga för förstklassig elproduktion! Då får storindustrin den elkraft de behover. Dessutom kan man lugnt successivt avveckla all kärnkraft allteftersom den nya vattenkraften tas i bruk.

B) Skogen
För att sedan klara samhällets värmebehov för uppvärmning av bostäder och andra lokaler eller företag, bör man, fortfarande enligt min mening, inrätta stora kraftvärmecentraler i industriell skala och elda dessa med skogsbränsle (3 m ved som förekom som bränsle inom cellulosaindustrin under krigsåren i till exempel Sundsvall).
Att lita till pellets ger ej tillräckliga kvantiteter och ger icke heller god ekonomi. Jag jämför pellets med briketter.
Min omfattande erfarenhet av brikettillverkning på frästorvbasis säger, att briketterna (med 10 procent vattenhalt) alltid är dubbelt så dyra per kalori som råvaran, frästorv (med 55 procent vattenhalt). Detsamma gäller pellets.
För bränsleändamål skall man därför använda antingen skogen direkt (när det gäller vedbränsle) eller frästorv direkt (när det gäller torvbränsle). Detta gäller enligt min mening både vid ved- eller torveldade kraftvärmeverk och vid ved- eller torveldade kondenskraftverk.

C) Torvmossar
Jag projekterade på sin tid (omkring 1957) i samarbete med Vattenfall ett frästorveldat kondenskraftverk på 40 MW i detalj, att uppföras vid Forsheda cirka 15 km väster om Värnamo.
Jag angav produktionskostnaden i detta fall till 4,7 öre/kWh, medan Vattenfall meddelade, att deras genomsnittliga produktionskostnad i Sverige, inklusive vattenkraft, var 4,2 öre/kWh.
På grund av denna prisskillnad, 0,5 öre/kWh, ansåg dåvarande driftdirektören i Vattenfall, att det var en för hög kWh-kostnad. Merkostnaden per helt år skulle i detta projekt komma att uppgå till cirka 500 000 kr. Därmed föll projektet den gången. Det kan dock när som helst åter aktualiseras om man skulle vilja uppföra kondenskraftverk på basis av bioenergi (ved eller torv).
Min tanke med detta torvkraftverk var att skaffa oss en stor förbrukare av torvbränsle, så att vi kunde vidareutveckla torvtekniken för kommande behov i framtiden (som till exempel just nu!).
Vi har i det statsägda torvföretaget AB Svensk Torvförädling, Sösdala i Norra Skåne, utvecklat torvteknologin till att bli världsledande. Den torvindustrin är fortfarande i full drift i Sösdala.

D) Slutsatser
Vi har i Sverige mycket stor erfarenhet av eldning med biobränsle (ved eller torv). Sådana bränslen har vi dagligen använt i stor industriell skala under sammanlagt femtio år. Särskild forskning för att utveckla denna teknik erfordras därför icke enligt min mening. Av Olle Uddgren som skrev och berŠttade samt Lennart Ljungblom som fotograferade, lyssnade och redigerade